Ok jag har gjort det igen. Grattis mig! att jag alltid lyckas det är helt jävla otroligt. Fast den här gången visste jag det inte till 100 % men aja vill ni höra? Naturligtvis inte men jag skriver det ändå: Igår såg jag på film med 4 kompisar hemma hos en kille som jag förr var mkt hos och kollade på film (dock bara som kompis). Happ efter ett tag gick två stycken av dom vilket lämnade mig själv med två st killar. Ingen fara med det känner dom båda två, åter igen som kompisar!, happ jag å han som har lägenheten började bråka på skojj vilket resulterade i en brottningsmatch. Dock släppte vi alldrig taget så de hela slutade med kramar. Idag, fick jag reda på att den andra killen gillar mig han skrev att han inte vågade säga det till mig igår. Men attans vad sårad han måste ha kännt sig att vara med när jag kramade den andra ?? Sicken jävla sörja. De dåliga är att jag typ hade listat ut hur det låg till men jag hoppades inte att jag skulle ha rätt.

Problem nr två: Killen som hade lägenheten håller på att bli tillsammans med en annan och jag vill ju inte sumpa de för dom båda (känner båda två) Vilket gör det hela problematiskt. Jag vet inte heller vad jag känner för honom. VAD ÄR DET HÄR!! Jag har ju redan lovat mig själv att inte lura mig själv så jag får helt enkelt ta ett snack med dom båda och säga som det är.  

Yes, I am "Lost for Words"...

Idag fick jag ett sms av honom där han bad om ursäkt för att han hade pressat mig och för att han var så snabb för att berätta vissa saker. Hur ska jag få honom att förstå? Han har inte gjort något fel alls, hur ska man sluta få dom att tro att det alltid är deras fel? Han är bara inte rätt för mig och det är något som jag känner i mitt inre det är inget han kan göra åt det. Det finns andra som kommer kunna älska honom mer än jag.

Aja, vad är det för idé att prata om det här? Det finns väll mer än jag som har problem. Mitt är bara ett av många, det är även av den milda graden. Att detta får mig att må dåligt, uselt, hur känns det inte då när man har svikit någon på riktigt? Jag vill inte ens veta.

Det jag vet nu är att jag får vara mig själv. Lyssna på mitt hjärta, hjärna och kropp. Han bad om en andra chans, men det kommer inte att hjälpa jag kommer fortfarande att känna lika. Så därför tänker jag säga nej till den, istället ör att lura honom en andra gång. Få honom att hoppas igen.

Framöver ska jag göra en deal med mig själv "Om jag märker från första örjan när jag pratar med en person att det aldrig kommer funka. Så strunta i det istället. Det är inte värt att lura och såra fler personer bara för att jag själv ska bli 100% säker på min egna åsikt."

Ok, nu är det även såhär att jag inte tror på kärleken. Jag tror inte den finns eller existerar. Däermot så tror jag på Romanser och vänskap. Man kan ha flera Romanser med samma person det är därför folk är tillsammans väldigt länge. Men "The One"? Nej jag skulle inte tro det.  

Vad skulle jag säga? Jag hade ingen aning. Så när han ringde på förmiddagen sade jag inget om det. Fast jag mådde dåligt då och skulle må mycket bättre om jag fick det ur mig. Vi lade på och jag fortsatte plugga och lyssna på musik. Då kommer låten Varför dör ni? av Alter Egon:

Det råder ingen tvekan om att livet är kort,

Därför finns det ingen tid att slösa bort,

Det gäller att ta vara på allt man kan,

För ett liv är inget värt om man skiter i allt,

Det kommer en dag då vi alla dör,

Det spelar ingen roll vad man gör,

Men ingen gör det åt dig så gör vad du kan,

och se till att ta hand om varann. 

Det fick mig att bestämma mig att jag måste prata med honom om det idag, jag kan inte skjuta på det längre så nu äntligen ringde jag och pratade med honom. Det gick inte så bra som jag hoppades på. Han blev ledsen och var nära på att börja gråta och jag grät. Jag har fällt flera tårar över honom, dels för att jag tycker synd om honom och dels för att jag vet vilken idiot jag är och att han förtjänade bättre. Det är fel av mig att förneka att jag inte gillade honom för det gjorde jag inte. Det var ingen "gnista" alls. Sen så sade jag som det var: Jag har ingen tid, jag vet ens inte om jag vill ha en pojkvän, jag vet inte vad jag känner för dig. Han sade att han tyckte om mig och väntar gärna på mig. Jag tycker inte att han ska göra det, som jag känner just nu så kommer detinte att bli något. Varför ska han då sitta där och hoppas? Så jag sade det: Det är fel av mig att begära av dig att du ska vänta på mig för att jag inte har bestämt mig. Det är inte värt det. Men han själv tycker att det är värt det. Vi sade att vi skulle höras av men jag tror inte att det kommer bli så mycket av det i framtiden. 

Ja, jul på liseberg var det. Mys minst sagt. Spenderade hela dagen i Göteborg med en person som var snäll, vänlig och trevlig. Men jag tror jag behöver mer än så. Jag vet inte ens om jag behöver något alls. Faktum är att jag inte ens är säker på om jag vill ha någon pojkvän. Jag menar snart är det student som nalkas och vad gör jag efter det? Bo kvar, plugga någon annan stans, flytta utomlands, få jobb? Det finns så många frågor som i nuläget är svåra att besvara att jag inte känner för att skaffa mig ett till problem. För det är väll det enda det är? Eller? Det kanske skulle vara bra att hitta någon och dela alla dessa problem och frågetecken med, hitta en lösning på allt ihop. Men inte med han. Jag behöver något annat, någon med en starkare personlighet och egen vilja. Jag tycker synd om honom jag har lurat honom i flera veckor, han spenderade en hel dag med mig i Göteborg bjöd mig på fika och nu måste jag ringa och säga att jag inte vill ha någon pojkvän alls. Fy fan vad är jag för människa egentligen?

Kvällen spenderades framför tv med kompisen, tjöt och lite skratt precis vad man behöver efter sånthär. Vi är ju trots allt "så jävla patetiska".

Söndagen kommer att g åt till pluggning på hög nivå. På måndag är det skola, det är bara att säga "tck gode gud för att det bara är tre veckor kvar"...